Jag kommer sakna nästan allt

Idag sitter jag på Starbucks på 100 Feet Road i Indira Nagar i Bangalore. Jag skäms lite för att säga det men här kommer jag undan dammet, har gratis wi-fi och kan skriva i lugn och ro. Så ibland blir det så. Ändå gör det lite ont i mig för snart kommer jag inte kunna sitta på ett Starbucks för att sekunder senare kunna kliva ut på gatan och mötas av en del av Indien. En flat white kan jag få (nästan) överallt i världen, men inte ljuden, maten och allt det som jag blir bortskämd med här. Varje dag. Det skaver lite i mig av en annan anledning också, som jag kommer utveckla längre ner.

Om en vecka sitter vi på flyget hem. Det känns så otroligt långt borta och i mitt huvud föreställer jag mig vara tillbaka här snart igen. Som att jag bara ska hem på besök för att träffa alla för att sedan återvända hit. Men egentligen vet jag ju att det inte stämmer. Det kommer dröja i alla fall ett eller två år innan jag landar i detta land igen.

Jag tänker på den podcast jag lyssnade på innan jag kom till Indien. Det var en vagabond-podcast med journalisterna Malin Mendel Westberg och Per J Andersson. Dem pratade om sina många resor i Indien och speciellt en sak fastnade i mitt huvud. De sa att dem båda går in i en svagt depressiv fas när de kommer hem till Sverige igen. För i Sverige frågar inte din granne om du ätit frukost och vad den bestod av. I Sverige kan du (nästan) gå en hel dag utan att du pratar med någon.

Det händer inte här. Till en början kan det kännas påfrestande, att vara så social nästan hela tiden. Men sen när du vant dig är det så väldigt skönt att bli sedd och tilltalad och att det nästan alltid finns någon att småprata med. Jag har också vågat ta mer och mer initiativ att prata med människor jag inte känner, på tåget, i en ”shared” auto-rickshaw eller som du stöter på på något annat vis. Det känns rentav lite oartigt att inte visa intresse eller påbörja ett samtal med någon du delar kupé på tåget med. Eller för den delen, inte dela med dig av den mat du plockar upp ur väskan.

Så jag måste erkänna att hur redo jag än känner mig att komma hem till Sverige, träffa alla jag saknat och sluta tappa mitt hår (jag tror hälften ramlat av), så är jag lite rädd. Hur kommer jag må när den första lyriska veckan hemma har passerat? Och när kommer jag vara tillbaka i södra Indien? När får jag träffa de vänner jag fått här igen och äta dosas (en matig ris och vete-pannkaka som serveras med kokoschutney) och South Indian thali (ett fat med ris, olika goda röror och pappadam m.m)?

Men nog om saknad. Det finns egentligen hur mycket tankar som helst som jag skulle vilja dela med mig av efter mina fyra och en halv månader i Chennai, runt om i Tamil Nadu och till sist i Bangalore. Om allt det jag fått lära genom att vara här, genom samtal med alla jag lärt känna och det jag fått lära om mig själv genom nya erfarenheter och påfrestningar. Det känns för det mesta rätt överväldigande att ha fått den här möjligheten att vara här så lång tid och ta del av en så stor (men proportionellt liten) del av detta land. Jag ska dela med mig av en.

Något ständigt återkommande i mina funderingar är den bredd av perspektiv jag fått ta del av. Den privilegierade position som vi praktikanter har när vi är här är på många sätt ogripbar och förvirrande. Ena dagen får vi möjligheten att samtala med människor som kämpar mot förtryck, kastdiskriminering och för rätten till arbete, säker mat och självbestämmande, för att andra dagen sitta på en fin restaurang och äta en förhållandevis dyr måltid, gå runt i en nybyggd stor galleria eller umgås med människor från den högsta kasten. Det kan tyckas konstigt att prata om människor i relation till kast då kastssystemet avskaffades i Indiens konstitution vid Indiens självständighet 1947. Dessutom ska ju inte denna förtryckande sociala konstruktion betyda något. Ändå fortsätter kast spela en otroligt stor roll i Indien och avgör på många vis människors tillgång till eller avsaknad av rättigheter och möjligheter. Läs bland annat Carolines inlägg Mörk skugga över Republic Day om studenten Rohith Vemulas död.

Jag tänker ofta på något som Alex, en Sida-anställd som höll i en halvdag under vår kursvecka i Härnösand, sa. Han beskrev vår position när vi åker iväg på praktik som att lämna vår klass hemma och bli en del av den högsta kasten. Vi blir en del av den internationella eliten, en position som aldrig kan rubbas. Kast är oföränderligt då det är kopplat till den familj du föds i, ditt efternamn och så vidare medan klass är en mer rörlig position. På samma vis kommer vi praktikanter alltid vara en del av eliten och överklassen när vi befinner oss i våra värdländer, oberoende vår sociala bakgrund och utan att riskera att förlora den positionen. Dessutom får vi genom praktiken möjligheten att röra oss i alla samhällsskikt och träffa människor med alla olika levnadsvillkor och erfarenheter i Indien.

Utöver detta har vi även privilegiet att kunna ställa oss utanför kastsystemet, kritisera och ifrågasätta utan att ta på oss något direkt ansvar för det förtryck som fortgår. Detta har jag insett när jag samtalar med vänner som visat sig vara födda i familjer från den högsta kasten brahminer. Jag vill kritisera dem för att inte ta aktivt avstånd från det förtryckande system som de är en del av. Samtidigt är det så lätt för mig att ifrågasätta när jag står utanför och inte är född in i samma system eller familj som dem. Trots att jag inte är född in i kastsystemet får jag ta del av precis samma privilegier som dessa vänner och mer därtill (på en global nivå) som vit och ”västerlänning”. Det är precis det här som på många vis blir svårt att greppa, att jag får ta del av alla delar och röra mig i nästan alla sociala och geografiska rum utan att det uppstår någon större friktion eller ifrågasättande. Denna otroliga möjlighet är något jag är så tacksam för men det gör mig ofta obekväm. Hur kan jag ha rätt att ta del av en bys kamp mot kastförtryck och för rätten till vatten, för att sedan åka därifrån och gå på bio med Indiens överklass under helgen? Hur kan jag ena dagen prata med människor som tjänar 200 rupees om dagen för att andra dagen betala lika mycket för en kaffe på en internationell kedja som Starbucks?

Men det är en del av praktiken. Både en oundviklig och värdefull erfarenhet som jag försöker värna om och lära av så mycket det bara går. Det har lärt mig mycket och jag kan inte känna mig mer tacksam för dem här månaderna. Tänk att vi får lära känna människor med alla typer av bakgrund och erfarenheter, tankar och perspektiv. Och jag kommer sakna nästan allt jag fått vara med om och uppleva sedan oktober. Kanske inte den första månaden eller dagarna som kändes förjävliga på grund av en dålig mage, denguefeber eller översvämningar, men allt det andra.

Och det gör inget. För som mormor sa en gång till mig när jag sprack av otålighet innan en utflykt till Ystad djurpark: Längtan efter något är bättre än att vara där och uppleva det. Så kanske får jag bara passa på att njuta av längtan. Längtan efter att snart vara tillbaka här igen. Men också njuta av att vara hemma så klart. Trots att ingen kommer fråga vad jag åt till frukost.

 

IMG_1880

Vår tolk Lourdhu Mary vinkar av oss när vi besökt hennes hem under sista helgen i Chennai.

12607236_10153884556656617_1941044155_n

Tårtan från mig och Sara C till Women’s Collective under sista dagen på kontoret.

IMG_1894

Under min sista helg i Chennai fick jag se mångmiljon-staden så här, vackert upplyst och högt uppifrån.

IMG_1942

Jag och Katta äter middag på balkongen i Bangalore.

 

1 kommentar

Under Uncategorized

Ett svar till “Jag kommer sakna nästan allt

  1. Marjo L Qvist

    Välskrivet om de dubbla känslorna inför att komma hem…
    Det är helt klart så att Indien påverkar en, på gott och ont- den här dubbelheten, kontrasterna…kan göra en nästan schizofren…det går att leva med men hen blir aldrig densamma….I vilket fall – Välkomna till Sverige (snart).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s