Vårt sista fältbesök

Mellan 10-16 Januari genomförde vi vårt sista fältbesök i Indien (Madurai).

Detta var ett av fältbesöken jag såg framemot då min vän Veronica Ahlenbäck (läs om hennes erfarenheter för två år sedan här) praktiserat genom Svalornas partnerorganisation Evidence och bodde där i några månader. Veronica sitter numera i Svalornas styrelse och har efter praktiken fortsatt sitt engagemang i Lund.

För denna sista resa så följde vår tolk Lourdhu Mary och Anna från India Office med. Till skillnad från tidigare fältbesök som jag och Sarah har gjort så var områdena vi besökte mycket fattiga.  De flesta hem vi besökte tillhörde personer från SCs eller STc  (schedule caste/tribe). Det är Indiens officiella benämning på historiskt förtryckta grupper som staten har tagit särskilda åtgärder för att inkludera i samhället. Bland de som räknas som SCs är daliter.

IMG_6066

Anna och Sarah på bussen

Delstaten Tamil Nadu är en av de rikare delstater i Indien och det medför att Tamil Nadu ger större mängder basvaror gratis eller till reducerat pris som exempelvis ris för de hushåll som innehar ration card. Ration card är viktigt för personer som lever i fattigdom och är ett sätt att hjälpa dem i deras situation.  Jayalalithaa Jayaram som är chef minister i Tamil Nadu har startat flera matprogram för personer i fattigdom. Därav brukar hon också kallas för Amma Unavagam, som betyder ”Mamma restaurang” på tamil. Delstaten sponsrar också hushållsartiklar för de hushåll som innehar ration card där Ammas ansikte pryder artiklarna.

Under vårt besök så hade flera hem hushållsartiklar där Ammas ansikte syntes, ett tecken på att de innehar ration card och är en av de socioekonomiska grupperna i Indien som behöver stöd.  För Pongal firandet (skördefest) som firades förra veckan (14-16 januari) ger Tamil Nadu extra saker för hushåll med ration card som exempelvis sarees samt 100 rupees (14 skr) som present.

Vi firade Pongal den 15 januari i Virudhunagar hos Women´s collective (WC) Madurais koordinator Uma. Hon och hennes by tillhör SCs (daliter). Där genomförde vi intervjuer hos bönder och barngruppen som WC arbetar med. I byn så finns det ingen tillgång till vatten och toalett/badmöjligheter saknas. Närområdena runt Madurai är drabbade av torka och trots att Januarimånaden är den kallaste månaden under året så är det runt 30 grader. På grund av bristen på vatten tvingas personerna i byn att köpa vatten en gång i månaden som ska räcka månaden ut. Vattnet ska räcka till att dricka, laga mat, tvätta och hygien. Något som är svårt att få det att räcka till och samtidigt dyrt.

IMG_6239

Byn välkomnar Lourdhu Mary

IMG_6236

Barngruppen i Virudhunagar

IMG_6250

Jag i Virudhunagar

Under Pongal så fick vi bland annat agera som domare för att döma en kolam tävling och titta på dansakter och vara med när barnen fick leka lekar. Vi fick till och med dansa lite själva och jag hade lätt lagt upp filmen/bilden om någon av våra kameror hade förevigat stunden.

IMG_6259

Kolam tävling

IMG_6258

Denna Kolam valdes som vinnare

IMG_6270

Lekar i byn

uma.sarah.1

WC koordinator Uma och Sarah

Fattigdomen i Indien reagerar jag fortfarande på, även om jag inte reflekterar över det lika mycket som jag gjorde i början. Det var svårt för mig att komma till Chennai i oktober och bland det första se en undernärd man som var för svag för att kunna förflytta sig utanför tågstationen. Jag har under mina resor runtom i världen sett relativ fattigdom men den absoluta urbana fattigdomen var ny och den är mer synlig här-speciellt i sammanhang där också personer från andra socioekonomiska klasser vistas.

När jag har diskuterat fattigdom med indiska stadsbor så har många påpekat att en majoritet av personerna som tillhör den absoluta fattigdomen i städer är personer från ursprungligen rurala områden som åker till storstäder för att finna jobb, men utan socialt skyddsnät, eller andra möjligheter till självförsörjning (jordbruk) så kan det bli väldigt svårt- speciellt då det är dyrt att bo i storstäder. De indiska storstäderna likt många andra storstäder i låg/mellaninkomstländer förväntas expandera då urbaniseringen blir allt vanligare. Betalda jobbmöjligheter till skillnad från självförsörjande jordbruk lockar många att urbanisera och hoppas på en bättre framtid för sina familjer.

Romantisering av fattigdom är ett vanligt fenomen i väst och hos oss som är privilegierade nog att sällan behöva tänka på mat och trygghet. Det finns kännedom om att personer som lever i fattigdom ofta samarbetar och delar med sig av sitt tillfälliga överflöd till andra, detta betraktas som generöst/ vackert – att de finns där för varandra och att i något avseende så har dem det ok. Trots att jag vet att många som romantiserar fattigdom inte menar något illa, så är det ett sätt att förminska eller underlätta de komplexa känslorna som uppstår när vi själva lever i ett tryggt överflöd och andra saknar den tryggheten helt. Den synliga fattigdomen ifrågasätter vår egen identitet och rätt till vår egen socioekonomiska trygghet.  I Indien är fattigdomen påtaglig och den ifrågasätter rätten till min socioekonomiska trygghet ofta.

Jag tänker på vilken roll organisationer har för att underlätta möjligheterna för andra och på hur viktigt det är att få in intäkter och visa den verklighet som personer i fattigdom lever i, samtidigt som man inte ska beröva dem från deras agens eller porträttera dem som offer. Jag beskyller ofta status quo på strukturer och passivitet, men även prestationssamhället/kapitalismen som globalt dominerar systemet vi är en del av. Systemet ger lite utrymme och tid att reflektera över privilegier och många av oss är på vår egen självförverkligande resa där vi strävar efter att få mer och där ansvar samt plikter sakta tar över vår tid och engagemang för andra.

Personer i fattigdom har agens men är en del av ett politiskt/ socialt system där ojämlikheterna och passivitet upprätthålls i många sfärer, både nationellt och internationellt, vilket försvårar kampen mot fattigdom och personers rätt till trygghet. Likt Virudhunagars fall där faciliteter samt rättigheter som personer i fattigdom och personer som tillhör SCs/STc saknar. Trots att biståndsarbetare/organisationer arbetar emot och även ibland med maktstrukturerna för att skapa förändring så sker parallellt den största och viktigaste kampen hos personerna som själva lever i utsatthet.  När vi intervjuade barngruppen (4-15 år) i Virudhunagar så berättade dem om gångerna de har pratat med de högre uppsatta politikerna i området om deras situation och på vilka sätt de har försökt påverka. När vi frågade dem vad som driver dem att fortsätta trots att förändringarna har varit små så sa en flicka:

Vi gör det för vår och andra generationers skull. Vi kommer en dag ha alla faciliteter vi inte har nu. Vi tror på framtiden.

Detta har varit återkommande i mötet med alla personer som vi har träffat under våra sammanlagt fyra veckor i fält. Hoppet om framtiden. Att kampen som drivs av personer som lever i fattigdom eller andra former av utsatthet kommer ge förändringar till det bättre. Women’s collectives roll är att stötta dem i deras kamp.

Lämna en kommentar

Filed under Praktikanter 2015-2016, Sara Calmius

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s