Nu kan jag skriva igen

Det har varit så mycket den senaste tiden vilket inneburit att jag inte haft orken att skriva. Det är som att jag behövt smälta allt och komma bort, befinna mig på en plats för vila och ledighet för att kunna berätta.

DSC_0488

Fiskehamnen i Kochi

Nu befinner jag mig i Kochi i Kerala. Här är jag en turist bland turister och det skapar blandande känslor inom mig. Det är skönt att få bara vara, njuta av en skön säng och andra restauranger och gator, men vistelsen här får mig också att inse hur mycket jag trivs med att ha en vardag i Indien med ett jobb, kolleger, vänner, en tillhörighet och ett tydligt syfte med att vara här. I min vardag i Chennai eller på fältbesök accepteras jag mer som en i mängden som jobbar, handlar mat på marknaden och bröd på bageriet medan jag här i Kochi blir turisten och många personers källa till försörjning. Det är ovant, men tänk att jag får ta del av båda delar.

Men nu vill jag berätta om den sista tiden här i södra Indien, i Chennai, Bangalore och Nilgiris i bergen the Western Ghats. Det har varit både svårt, påfrestande, utmanande och roligt. Det började med översvämningarna i Chennai och stora delar av Tamil Nadu. Än en gång fylldes gatorna med vatten utan möjlighet att rinna undan eller sugas upp av de asfalterade gatorna. Vattnet blandades med sopor och tog sig in i alla lågt liggande hus och förstörde infrastruktur och vägar. Medan de drabbade otroligt många människor runtom i Chennai hårt befann vi oss i relativ säkerhet i vår lägenhet. Under 36 timmar var vi utan el och rinnande vatten men vi klarade oss ändå ganska bra. När vattnet runnit undan lite kunde vi ta oss till bageriet för att köpa veggie rolls och egg puffs för att stilla vår längtan efter varm mat (vår spis går på el) och köpa koppar med hett te på hörnet.

Men vi längtade bort och hoppades att vår planerade resa till Bangalore för halvterminsträff med de andra praktikanterna skulle vara möjlig, att vi skulle kunna ta oss dit trots att alla tåg var inställda, att flygplatsen var avstängd och att inga bussar heller verkade gå. Vi följde nyheterna så fort elen kom tillbaka och letade febrilt efter möjligheter att lämna ett Chennai under vatten. I dygn letade vi och ryggsäckarna stod packade, redo att åka vid minsta uppehåll och öppning. Till sist fick vi tag i en taxi som var villig att köra oss hela vägen mellan Chennai och Bangalore. Jag vågade inte tro det förrän vi satt i taxin och var på väg bort från vår gata. Under resan ut ur Chennai fick vi på riktigt se staden i bitar med hus och bilar under vatten och vägar fulla med hål, totalt obrukbara. Det var med blandade känslor jag lämnade staden som varit mitt hem sen oktober. Jag kände mig både lättad över att vara på väg mot vänner och trygghet i Bangalore men också skamsen över att vara den som kan åka ifrån och lämna en stad och många människors liv i bitar bakom mig.

 

Så nådde vi Bangalore och en varm lägenhet med vänner, tända ljus och god mat. Jag tog av min tunga ryggsäck, satte mig runt bordet och fick varma momos serverade (indisk version av dumplings) och bara njöt av att bli välkomnad, omhändertagen och bara få slappna av. Morgonen därpå dukade vi upp årets bästa frukost med frukt, pannkakor, rostat bröd, scrambled eggs och kaffe. Veckan i Bangalore var precis vad jag behövde med tid att dela erfarenheter med de andra praktikanterna, uppleva Bangalore med alla dess cafeer, bio, restauranger med mat från världens alla hörn och få tid att prata mer med praktikantsamordnaren Maria på Svalorna.

IMG_1380

Sara E på bussen upp till Kotagiri

Lite trött efter mycket intryck och vara på resande tog fem av oss bussen vidare till bergen och Kotagiri. Praktikanterna Sara E och Tilda bor och praktiserar där och jag, Sara C och Katarina skulle på fältbesök på Women’s Collective. Det var helt klart ett av de vackraste platserna och mest spännande fältbesöken under min tid i Indien. Vi besökte kollektiva teplantage, kollektiva jordbruk och kvinnogrupper och hade många givande samtal med kvinnorna där. Trots utmanande terräng och faror såsom bisonoxar och vildsvin bland annat, samt att bönderna också drabbats av regnet, fortsatte de odla och bruka sin mark. De tog sig tid att dela god lunch och flera koppar te med oss och berättade om sina projekt med jordbruken och deras ökade status i familjerna och byarna tack vare att de organiserat sig i kvinnogrupper.  De delgav också sina drömmar och planer för framtiden med oss och visade oss fantastiska utsiktsplatser över bergen, dalarna, vattenfall och teplantager.

DSC_0415

På besök hos ett ekologiskt kollektivt jordbruk. De odlade pumpa, potatis, bönor, rädisor, morötter och mycket mer.

DSC_0458

Vid utsiktsplatsen i väntan på te, tillsammans med det inspirerande jordbrukskollektiv vi följt med under dagen.

 

Till slut var det dags för ledighet och jag och Katarina tog bussen ner för bergen ända hit till Keralas kust och Kochi. Oj, vad välbehövligt detta är, att få göra ingenting och bara vara. För en av de bästa sakerna med min praktik är också det som tar mest på krafterna – att ständigt vara på resande fot, besöka olika distrikt i Tamil Nadu, träffa nya inspirerande kvinnor hela tiden och med egna ögon få se det arbete som Women’s Collective gör runt om i Tamil Nadu.

DSC_0401

Det var soliga dagar uppe i bergen och då kommer sjalen väl till pass.

Så nu ska jag göra ingenting. Jag ska bara vara jag och njuta av livet på julledighet och som turist i en annan del av södra Indien. För ett litet tag, tills 2015 blir 2016 och jag samlat nya krafter för att ta nya tag och få ut det mesta av min sista tid som praktikant i Indien.

Ta hand om er och god jul!

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

3 responses to “Nu kan jag skriva igen

  1. anna-erika löfqvist

    Sarah, du skriver bra och intressant. Läser med stort intresse händelser och om Womens Collective, som jag inte känner till.
    Roligt att få mer kännedom om livet i en annan del av världen, sett med dina ögon, som jag läser med mitt utifrånperspektiv. Med din skildring inifrån kommer verkligheten närmare mig.
    Får liksom en bild av samma plats och händelser i tre dimensioner, invånarnas, din och min egen.
    Skönt att ni nu kunnat fortsätta er resa.
    God jul till dej också!
    Må så gott / Anna-Erika

    • sarahbodelsson

      Tack Anna-Erika för din fina kommentar och reflektion. Det betyder mycket att det jag vill förmedla når fram. Det är en på så många vis så fantastisk, men samtidigt krävande erfarenhet att vara här och det är så fint att kunna dela med sig av det. God fortsättning och gott nytt år!
      /Sarah

  2. Pingback: Life | indienbloggen.org

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s