Poituvaren India!

Tåget från Madurai till Bangalore går i kväll och min ryggsäck är packad med indiska memorabilier och minnen. Det är endast en sista dag kvar på kontoret, en sista dag att se fram emot kardemummateet som kommer klockan 11.00 varje morgon, en sista dag att få en extra frukost av en kollega och en sista dag på lunchstället Tempel City. Det är dags att säga adjö till mina kollegor, vänner och bekanta som har genom sina vänliga leenden och intressanta diskussioner gjort Indien till en fantastik plats att vara på.

Jag tar med mig mycket här ifrån och hoppas att jag har gett lika mycket tillbaka. Det har varit en intressant upplevelse att som utomstående arbeta i denna lokala utvecklingsorganisation och förstå på ett djupare plan den strategi som Evidence använder för att förändra diskriminerande attityder i det indiska samhället och hur de stödjer människor genom rättshjälp. Jag har fått ta del av deras synsätt vad det gäller jämställdhet och hur de arbetar för att skapa detta i det mycket patriarkala indiska samhället. Jag har fått ta del av hur de använder konceptet ’mänskliga rättigheter’ för att skydda människor och kräva förändring. Jag har sett hur svårt detta arbete är och känt den känslan av hjälplöshet som inträffar när man inser att förändring går långsamt och det finns ingen ”quick fix”. Det är lättare att hantera denna känslan när man är längre bort, på organisationer i väst som ger finansiellt stöd till detta arbete.

Det jag tar med mig i min ryggsäck hem till London igen är mötena med de människor som outröttligt fortsätter att kämpa för förändring. De skyggar inte undan för det som är svårt för de kan inte göra det, de lever mitt uppe i det och kan därför inte ignorera det. Jag tar med mig samtalet som jag hade med Veronica, kvinnoaktivisten som är hotad i sin by för att hon som är både Dalit och kvinna bland annat kör motorcykel i byn. Och Muthopilau som är Panchyat president, kvinna samt Dalit men som inte låter sin man fatta besluten för henne utan låter honom hjälpa till när det behövs. Och Stalin, den unga Dalitmannen som bor en slum i Chennai, som måste köra taxi för att försörja sin familj men som egentligen är aktivist och kämpar för Daliters rättigheter.

Jag kommer minnas dem nu när mitt Indien är över, jag vet inte om vi ses igen, men vi fortsätter på olika håll att försöka förändra.

1 kommentar

Filed under Sofia Olsson

One response to “Poituvaren India!

  1. Marjo L Qvist

    Jag är helt säker på att du satt spår i Indien också, liksom den satt spår i dig 🙂 I byn Kilavenmani, ca. en timmes färd från Nagapattinam, mötte jag också en gång en som också hette Stalin. Det här var i mitten av -80 talet och han var bara 4-5 år. Kanske bor nu i Chennais slum och kör taxi…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s