En dag och en natt

Klockan 08.00 en onsdag i mitten av november sitter jag i en bil på väg rakt ut i ingenstans. Dagen och natten ska spenderas i skogen tillsammans med Van Gujjarerna, en resa jag har sett fram emot länge. Trots det är humöret inte riktigt på topp. Inte bara lider jag av en svår förkylning, det har också gått mindre än fyra timmar sedan jag somnade, efter att Sverige precis förlorat kvalmatchen till VM mot Portugal.

Under mer än 24 timmar ska vi vara gäster hos Mama, hans fru Safura och deras barn. De bor i en hydda i skogarna utanför Mohand, en stad dit de tar sig varje dag för att sälja mjölk. Dagen går fort, många Van Gujjarer har kommit till Mamas hydda för att delta i ett möte. Starka män med stora hennafärgade skägg som högljutt diskuterar på ett språk jag inte förstår. Det är ett enastående skådespel.

Image

På kvällen sitter vi uppe sent i mörkret och bollar frågor med varandra, vi frågar om livet i skogen och de frågar om hur saker fungerar i det där konstiga landet vi kommer ifrån. När jag tillslut somnar gör jag det till ljudet av en sprakande eld, blandat med sång från Van Gujjarerna, en sång om skogen och deras ursprung.

Image

Dagen efter vaknar jag i gryningen, då har Mama och hans familj redan gått upp för länge sedan. När jag sticker ut huvudet ur hyddan ser jag vita hästar som går och betar i det tidiga gryningsljuset, och på väg ner till en porlande bäck för att borsta tänderna passerar jag en buffel som blir mjölkad. Jag är i paradiset. Stopp.

Image

Ungefär så skulle det låta om det här vore en reseblogg. För en västerlänning på besök är Van Gujjarerna extremt exotiska, med sina speciella kläder, sånger och utseende. Jag menar, de bor i hyddor i skogen. Men Van Gujjarernas liv är långt ifrån något paradis, de flesta av dem lever hårda liv. Varje dag är en kamp för överlevnad, och Van Gujjarerna måste slåss mot allt och alla, hela tiden. ”The way of the Gujjars”, att bo och leva i skogen är livet de vill leva, men inte bara. Det har också lett till extremt hög barnadödlighet, till att väldigt få av dem kan läsa och skriva, till att de blivit lurade och utnyttjade. Nej Van Gujjarerna lever inte i paradiset. De vill leva i skogen men de vill också vara en del av samhället. Deras särskildhet, deras speciella liv och utmärkande utseende är det som gör dem till vilka de är, det är det som gör dem exotiska men det har också gjort dem isolerade från samhället, det har gjort dem svaga och fattiga. Som nomader i ett system byggt på bofasthet blir de ständigt exkluderade. Att som nomad kunna rösta, gå i skolan, få sjukvård, allt blir en kamp mot ett system som aldrig riktigt velat bjuda in dem. Genom lång kamp mot systemet, med hjälpa av SOPHIA, har dock Van Gujjarernas inflytande ökat. Mycket av den ökade makten har sitt ursprung i kampen för skogsrättigheter, en rätt som ger dem möjligheten att bestämma över skogen de bor i och lever av.

Image

Mama, Safura och två av deras barn.

Tidigare hade skogsdepartementet nästan fullkomlig makt över skogen, och därmed kunde de även utnyttja Van Gujjarerna. Enligt Mama är det inte längre så, maktrelationen har rubbats: ”Före lagen om skogsrättigheter hade skogsdepartementet all makt över oss. De gav oss order och vi tvingades lyda. Nu har det förändrats, vi har en mer jämlik relation. Under de senaste tio åren har vår makt ökat hela tiden”. I slutändan hoppas Mama att rättigheterna ska ge dem möjligheten att kunna bo kvar i skogarna utan att vara exkluderade från samhället. Han vill att hans barn också ska vara Van Gujjarer, men inte Van Gujjar som honom: ”Mina barn, jag vill att de ska utbilda sig, jag vill inte att de ska leva isolerade. Om de utbildar sig kanske de kan få ett jobb och en framtid, det hoppas jag på för dem”.

/Petter Gustafsson

2 kommentarer

Under Uncategorized

2 svar till “En dag och en natt

  1. Marjo L Qvist

    Vackra bilder från ”paradiset”! Viktigt & tankeväckande att höra hur Van Gujjarerna själva reflekterar på sin framtid.

  2. Sven

    Läser ”En stormvind för mitt folk”, om Sitting Bull. De vita förstod aldrig indianernas sätt att lösa konflikter. Indianerna sökte hela tiden konsensus, alla skulle vara med. De vita krävde att stammarna skulle representeras av några få hövdingar. I den indianska kulturen fanns ingen stark man som bestämde och styrde, en vis hövding var den som lyssnade på alla, försökte få enighet, inte körde över någon. De vita brydde sig aldrig om att försöka förstå hur indianerna tänkte och levde. Det handlar som alltid om att uppfostra till rätt tänkande. Jag ser likheterna i dina bloggar från Indien. De styrande, de ekonomiska intressena, etc, utgår alltför sällan ifrån de kunskaper och värderingar som de som har levt och verkat i generationer besitter. Det handlar alltid on den rätta vägen, den enda vägen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s