Tack för kaffet

En vanlig lördag brukar arbetet oftast pågå till klockan två cirka, men idag stängde vi igen lite tidigare på Evidence kontor. Jag kände att jag inte riktigt var klar för dagen och bestämde mig för att fortsätta arbetet på det café som på senare tid har blivit min extra arbetsplats. Här kan man sitta ute, höra trafiken lika nära som om du vore mitt i den och dricka kallt kaffe, medan tankar och texter blir till blogginlägg, artiklar och rapporter.

För några veckor sedan läste Sofia en artikel i The Hindu som hon räckte över till mig och sa att jag måste läsa. Uppslaget berättade om fyra av Madurais kvinnliga autoförare, fyra av totalt åtta i hela staden. Den berörde både mig och Sofia. Man vet att de som kör autorickshaws antagligen inte har det så lätt i livet, med långa arbetsdagar och knapp inkomst. De flestas engelska är begränsad till några ord och gör det inte lätt för oss att prata med varandra. Artikeln berättade om de fyra kvinnornas liv på ett sätt som vi aldrig kan få berättat för oss under de skumpiga autofärderna.

Madurai verkar ha ett överskott av de små, gula bilarna. Ofta ser man dem stå uppradade i skuggan längs vägkanterna, men sovande förare i väntan på nästa kund. Det finns några förare i kvarteret som vi gärna åker med, de känner vägen mellan lägenheten och Evidence kontor utantill, med alla dess håligheter och farthinder. De flesta dagarna cyklar vi dock till kontoret men vi vinkar alltid glatt när våra vägar ibland korsas, jag och Sofia på våra cyklar och de i sina rickshaws.

Jag lämnade kontoret strax efter ett och tänkte att det kunde vara skönt att gå en bit innan jag satte mig för att åka de tio minuterna till caféet. Jag passerade många rickshaws på vägen men för ovanlighetens skull var det ingen som kallade på min uppmärksamhet.  Jag sneglade in i en som jag gick förbi och fick se en av Madurais åtta kvinnliga förare sitta och läsa tidningen. Hon uppfattade snabbt att det fanns en potentiell kund  vid hennes sida och vinkande in mig i baksätet och det bar iväg.

Eppidi irkinge? hur mår du, frågade jag. Hon vände sig om och gav ut ett högt skratt. En vanlig reaktion när man försöker sig på lite tamil. Vi skrattade tillsammans och jag undrade samtidigt hur länge hon skulle kunna köra bakåtvänd utan att orsaka en olycka. Ett skrattande nalarke, jag mår bra, fick jag till svar innan hon vände sig tillbaka mot vägen. Tamil? Jag mötte hennes blick i backspegeln och ruskade på huvudet samtidigt som jag började rabbla min repertoar. Nandri, Eppidi irkinge, nalarke, podo podo, vanga vanga … Det tog inte mer än en minut att gå igenom mitt ordförråd men vi log båda i flera minuter efteråt.

Vi sicksackade oss fram genom trafiken enligt indiska regler och nådde snart resans mål. Jag tackade, gav henne en 100 rupiesedel som visade sig vara trasig och fick lov att bytas, frågade om jag fick ta ett kort och fick ännu ett stort leende till svar. Vi tittade på bilden och hon brast ut i ännu ett skratt.

Nandri, bye bye! Lika snabbt som jag drogs in i hennes gula bil försvann hon ut i Madurais trafik igen, för att kämpa vidare om att ta plats och ta sig fram. Hennes långa skratt under vår korta färd piggade upp mitt humör mer än något kaffe kan göra.

/Veronica Ahlenbäck

Lämna en kommentar

Under Veronica Ahlenbäck

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s