Himalaya slår tillbaka: Efter stormen

Direkt efter en katastrof lyser allt ljus på det drabbade området. Reportrar från hela världen slåss om att hitta de mest tragiska historierna, stora organisationer har insamlingsgalor och politiker flygs in  för att vandra runt i bråten i skenet av mediernas kameror. Men vad händer sen? I detta blogginlägg tänkte jag ta er med till några av de byar som flera månader efter monsunen fortfarande lider av dess effekt, människor som befinner sig långt borta från politikers, akademikers och tjänstemäns käbblande om vem som har mest fel, om vem som visste vad och om vad som nu ska göras. De byar jag besökte drabbades hårt av monsunen, men jag vill ändå poängtera att andra områden drabbades ännu hårdare. Människorna i byarna runt Narainbagar förlorade åkrar, hus och boskap, men de överlevde. Det var det inte alla som gjorde.

När vi besöker byarna i området drygt fyra månader efter katastrofen har den indiska staten precis avslutat den första fasen av räddningsarbetet, arbetet med att hjälpa människor i akut nöd. Mat har delats ut, mediciner har levererats och människor har evakuerats. Nu börjar nästa del av jobbet, det stora arbetet med att långsiktigt bygga upp det som blev förstört. Det är ett enormt arbete, tusentals hus har blivit förstörda, vägar har raserats av jordskred och jordbruksmark har spolats bort av floden. Enligt Amit, som sedan mitten av juli har jobbat med katastrofhjälp i området åt en internationell organisation, är det största problemet just nu människors försörjning. Befolkningen i Himalaya har främst två inkomstkällor, jordbruk och turism. Efter katastrofen har många människor förlorat båda. Människor kan fly floden, men åkrar, affärer, eller hostel kan de inte ta med sig. Många blev förstörda eller helt bortspolade. Även de affärer som står kvar saknar kunder, få turister besöker området efter katastrofen, många har blivit avskräckta av katastrofen och av den förstörda infrastrukturen som gör all transport i bergen till i bästa fall en plåga och i värsta fall en fara.

Kwer

Även fast byn Kwer bara ligger en kort promenad från Narainbagar har jag aldrig besökt byn. Trots det vill jag skriva om byn och om hur den drabbades av monsunen. För att träffa människor från byn Kwer behöver man inte besöka byn, det räcker med att kvällstid ta sig till den kommunala skolan i Narainbagar. Där bor nämligen nästan halva Kwers befolkning, flyktingar i sitt eget område. Under monsunen tvingades de fly från byn eftersom deras hus antingen kollapsade eller riskerade att kollapsa. Än idag är det för farligt för dem att flytta tillbaks, deras hem är så skadade att de riskerar att rasa samman när som helst. De som har ett hem, många hus blev totalt förstörda under monsunen. Och även om de kan återvända har de ingenting att återvända till. De flesta i byn, precis som i de flesta byar i Chamoli, är beroende av sin jordbruksmark för att överleva. Utan åkermark finns inget levebröd att komma tillbaks till. ”Vår mark är skadad av jordskredet, och vårt hus är förstört, vi har inget att återvända till, vi har ingen framtid i Kwer. Huset kan inte byggas upp och vi har inget annat ställe att bygga på. Vad kan vi göra.” berättar Nandi Devi, en 65-årig kvinna som tillsammans med sex andra familjemedlemmar nu bor i ett rum i den statliga skolan i Narainbagar. Hur länge de får stanna där vet de inte, och de vet inte heller vart de ska ta vägen när staten tar sin hand från dem. Deras land är förstört och ingen av de sex familjemedlemmarna har något fast jobb. När den lilla summa pengar de fått från staten i kompensation tar slut har de ingenting kvar, inget hus, ingen åkermark, ingen boskap och ingen inkomst.

Bhaydi

Byn Bhaydi drabbades även den av ett jordskred under monsunen. När man tänker på jordskred ser man ofta en vägg av jord framför sig, en lavin av sten och grus. Så är det ofta, men jordskred är sällan något som bara händer på några minuter och sen är det över. Många jordskred innebär en långsam rörelse av marken, en glidande bergsida som centimeter för centimeter, månad för månad, skakar sönder allt i sin väg. Förödelse i hyperrapid. Därför går det inte att säga att ett jordskred drabbade Bhaydi eftersom jordskredet konstant drabbar Bhaydi, långsamt långsamt mals byns hus sönder. Nästan alla hus vi besöker har stora sprickor i väggar och golv. Katastrofen har destabiliserat marken så även om husen repareras kommer de skadas igen. Det är en tröstlös kamp mot naturen, en kamp de i längden inte kan vinna. Siddhart Negi, vår handledare på organisationen UYRDC som vi jobbar med, förklarar situationen: “Marken bär dem inte längre, tillslut kommer de tvingas flytta härifrån, men det är en sanning som är svår för dem att inse. De har levt här i generationer.” På väg från byn konstaterar Siddhart med sorg i rösten att byn snart är historia.

DSCF0637

Shashuiel visar upp sprickorna som sprider sig på hans hus, huset han och hans familj fortfarande bor i.

Kafoli

I de flesta byar jag besöker berättas liknande historier, jordskred som tog med sig hus, åkermark, vägar och boskap. Kafoli är inget undantag. Anledningen till att vi besöker byn, som kräver en fyra timmar lång vandring längs branta stenstigar för att nå, är att byskolan skadades svårt av ett jordskred i byn. Under hösten har barnen studerat utomhus vilket har fungerat tillfälligt, men under vintern är det inget alternativ. Kafoli ligger ett par tusen meter upp, vilket gör att det ofta kommer snö under vintern. Inte ens för invånarna i Kafoli, som är vana med snö och kyla, är det ett alternativ att studera utomhus under vintern. Byn drabbades också på andra sätt. Ett stort jordskred drog med sig byns medicinska center, ett litet hus som kunde erbjuda invånarna den mest grundläggande hjälpen vid sjukdom eller skador. Av huset finns idag inte ett spår kvar, Kafolis enda källa till professionell sjukvård är helt utraderad. Att ta sig till huvudvägen, dit närmaste ambulans kan ta sig, kräver några timmars promenad på slingriga stigar nedför berget. Det är inget alternativ för svårt sjuka människor. Hela byn lever därför i en väldigt utsatt situation.

DSCF0993

Under monsunen blev alla klassrum i skolan så skadade att lektionerna måste hållas utomhus.

Samma jordskred som förstörde det medicinska centret tog också med sig nästan all Gopal Rams jordbruksmark. Eftersom ett jordskred nu breder ut sig där förut fanns terrassjordbruk, är det omöjligt att reparera skadorna, hur mycket pengar de än får av staten. Någon försörjning har inte familjen längre. Huset de bor i klarade sig mirakulöst undan jordskredet, men även det blev skadat. Genom betongen på verandan till huset löper en stor spricka, en spricka som växer vecka för vecka. Under vintern kommer Gophal Ram dagligen frukta för sin familjs liv, och be till gudarna för en mild vinter. Han är orolig att tungt snöfall kommer förstöra det sista av vad som återstår av hans ägande, taket över familjens huvud.  

/Petter Gustafsson

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s