Himalaya slår tillbaka: Utveckling för vem?

I fyra olika blogginlägg beskriver jag de bakomliggande orsakerna till katastrofen i Uttarakhand, vilka historiska händelser och politiska beslut som har lett fram till situationen som den ser ut idag. Efter det återvänder jag till Narainbagar och människorna längs Pindarfloden, deras liv efter monsunen och vägen framåt. Det tredje inlägget handlar om jakten på utveckling det senaste decenniet.

Som jag har beskrivit tidigare började exploateringen av naturresurserna i Himalaya för ungefär 200 år sedan, och efter självständigheten 1947 ökade exploateringen ytterligare. De största förändringarna i landskapet i bergen har dock hänt de senaste 10 åren, efter att staten Uttarakhand bildades. Precis som efter att Indien blivit självständigt hoppades många människor efter Uttarakhands bildande att det lokala inflytandet över resurserna skulle öka, och en andra gång blev de nu besvikna. Precis som vid formandet av Indien betraktade det nya ledarskapet i Uttarakhand Himalayas naturresurser som en källa för ekonomisk tillväxt, modernisering och utveckling. Än idag, 200 år efter att britterna började exploatera naturtillgångarna i Himalaya, utförs exploateringen utan större tanke på vilka ekologiska och social konsekvenser den får. Uttarakhand har framförallt satsat på storskaliga projekt så som dammar i de många floderna, och gruvor i bergen. De stora vinsterna av projekten har dock inte hamnat bland den vanliga befolkningen i Uttarakhand, och framförallt inte hos befolkningen i bergen, de som mest lider av exploateringen av deras hemmiljö. Utvecklingen och exploateringen av bergen är inte idag, och har aldrig varit, för befolkningen i bergen. Istället har det handlat om imperiets utveckling, nationens utveckling eller regionens utveckling. Utveckling alltid mätt i ekonomisk tillväxt. Jakten på ekonomisk tillväxt har under de senaste 200 åren skadat skogen i Himalaya, skogen som fyller en oerhört viktig uppgift för ett hållbart socialt och ekologiskt system, inte bara i Himalaya utan även för hela Indien. Konsekvenserna av exploateringen av skogen, och hur det är kopplat till katastrofen i Uttarakhand i år kommer jag gå in mer på i nästa blogginlägg. I det här inlägget ska jag ta upp de två stora satsningar som Uttarakhand gjort det senaste årtiondet i jakten på ekonomisk utveckling, och vilka konsekvenser de fått.

 

Dammar och gruvor:

Förutom skogen är vattnet Uttarakhands största naturtillgång. Många floder har sina källor i Himalaya, och när de rinner samman bilder de ännu större floder, framförallt Yamuna som förser New Delhi med vatten, och den heliga floden Ganges som flyter genom hela norra Indien. Ganges bildas när de två stora floderna Alaknanda och Bhagirathi flyter samman i Rishikesh, porten till Himalaya (Rishikesh är världens Yogahuvudstad, och många av låtarna till Beatles White Album skrevs här). I de två floderna är 69 dammprojekt planerade eller byggda, och projekten kommer få stora konsekvenser för floderna och människorna som är beroende av floderna. Projekten är dåligt planerade, och någon analys av dess ekologiska och sociala konsekvenser har inte gjorts. Istället har det räknats på hur mycket pengar projekten kortsiktigt kan dra in genom exploateringen av floderna. Projekten är så många att de måste byggas väldigt nära varandra. De staplas på varandra längs floderna vilket gör att floderna aldrig hinner återhämta sig. De många projekten, och andra utvecklingsprojekt i Himalaya som gruvor får också andra konsekvenser, konsekvenser som förvärrade monsunens kraft i juni. Vid byggandet av dammar och grävandet av gruvor skapas mycket överskott av jord och sten. Detta avfall från projekten dumpas ofta i floderna, eller på flodbankerna. Genom att dumpa avfallet nära projektplatsen sparar företaget och staten pengar. Problemet med det är att när det regnar spolas avfallet ner i floderna som sedan för det med sig nedströms. Mer avfall i floderna betyder dels att vattnet stiger ytterligare, och dels gör det flodens kraft mer förödande. En flod som bär med sig jord, grus och sten som dumpats förstör allt i sin väg och det är precis vad som hände i Uttarakhand. De stigande floderna bar med sig tungt avfall med en väldig kraft som krossade hus, broar och ibland hela byar. Men det är inte bara projekten i sig själva som skapar problem, stora projekt kräver stora satsningar på infrastruktur. För att kunna transportera material, fordon och tunga maskiner till och från projektplatsen krävs vägar, och vägar är svåra att bygga längs de branta bergssidorna i Himalaya. Bergen i Himalaya är redan från början känsliga för jordskred och stora vägar destabiliserar dem ytterligare. För att tjäna tid och pengar används ofta dynamit för att spränga fram vägar ur det massiva berget. Sprängningar skadar bergen ytterligare, och ofta skapas sprickor in i berget. Ytterligare ett problem är att avfallet från att gräva och spränga fram vägarna ofta dumpas längs vägarna, och när monsunen kommer forsar det nedför bergsidorna och skapar stora jordskred, jordskred som tar med sig ytterligare stenar träd, hus och jord ner i floden. Bild

Micaela och Harpal inspekterar dammbygget i Srinagar.

 

Turism:

Förutom storskaliga projekt i Himalayas floder har Uttarakhand satsat på att öka turismen till delstaten, framförallt när det kommer till hinduiska pilgrimer. Himalaya är känt som ”Dev Bhoomi” (Gudarnas land) i hinduisk mytologi, och förutom de heliga floderna finns även massvis med heliga platser, föremål och tempel. Sedan Uttarakhand bildade en egen stat har turismen ökat lavinartat, och under 2011 besökte ungefär 30 miljoner turister delstaten som har en befolkning på 10 miljoner. Den ökade turismen ger många människor en möjlighet att öka sin inkomst, och idag är många människor i bergen involverade i turistindustrin, men turismen sätter också ytterligare press på de redan utsatta bergen. För att kunna möta den ökande turismen har infrastrukturen i Himalaya byggts ut. Vägar har sprängs fram ur bergen, vilket har försvagat dem och gjort dem mer känsliga för jordskred. Precis som vägarna till de stora projekten används ofta dynamit för utvecklingen av infrastrukturen. Utveckling sprängs bokstavligt talat fram. Fokus har legat på snabbhet och kostnadseffektivitet vilket har gjort att något miljötänk sällan finns med i planeringen och konstruktionen av vägarna. Trafiken på vägarna i bergen har också ökat enormt, och under det senaste årtiondet har antalet registrerade taxibilar ökat från 4000 till 40 000, vilket sätter ytterligare press på de branta bergssidorna. Turister behöver vägar att transporteras på, men de behöver också hus att bo i. Den ökade turismen har också lett till en explosionsartat utbyggnad av hotell, gästhus, restauranger och affärer. Både Uttarakhand och Indien i stort har reglerat hur och var sådan verksamhet får byggas, men Uttarakhand har sett mellan fingrarna vid utvecklandet av turistnäringen eftersom turismen har bidragit till den ekonomiska tillväxten i staten. Många av byggnaderna är därför byggda illegalt, utan säkerhetsplan och uppförda på platser där det är förbjudet att bygga på. Många av de nya husen är flervåningshus byggda av betong, och inte anpassade för att stå emot översvämningar, hårt regn eller jordskred. De har också ofta blivit byggda nära floderna vilket är attraktivt för turister, men farlig vid översvämningar. Dessa hus bildade under katastrofen i år dödsfällor för turister, som satt fast i husen när de sveptes med av floden. Bild

Kortsiktigt tjänar företag och staten pengar på att snabbt utveckla vägsystemet,men reparationskostnaderna blir också skyhöga.

En annan konsekvens av det oplanerade byggandet var att många av husen var byggda på flodernas naturliga översvämningsleder. Det fick floderna att ändra förlopp vilket förstörde ännu fler byggnader. Utvecklingen de senaste 10 åren, den mänskliga okontrollerade jakten på utveckling och modernisering mätt i ekonomisk tillväxt skapade tillslut en ohållbar situation. Årets monsun i Himalaya var extrem på alla sätt och vis, den var unik men inte omöjlig att förutspå. Naturkatastrofer i Himalaya har alltid förekommit, men aldrig har de förekommit så ofta och med sådan kraft. I nästa blogginlägg ska jag berätta om utarmningen av skogen, om konsekvenserna av att Himalayas natur under 200 års tid har betraktats uteslutande som en inkomstgenererande resurs, och hur det ledde fram till det fruktansvärda resultat vi idag ser i Uttarakhand.

/Petter Gustafsson

4 kommentarer

Under Uncategorized

4 svar till “Himalaya slår tillbaka: Utveckling för vem?

  1. Monica brask Gundersen

    Hei Petter! Vet ikke om du husker meg, men vi studerte sammen i Bali 🙂 I dag er jeg ungdomsskolelærer, og jeg bruker utdrag fra bloggen din når jeg underviser i samfunnsfag på 10.trinn. Dette engasjerer elevene og skaper mange fine diskusjoner. Takk for en flott blogg! Vi følger med 🙂

    • Hej Monica, klart jag minns fast det var många år sedan. Jag blir väldigt glad av att det jag skriver kommer till användning, så det är bara att hänga med.

      • Monica brask Gundersen

        Vi fortsetter å følge med 🙂 Spennende og svært aktuelle temaer du tar opp, går rett inn i pensum for 10.trinn. Hvor lenge skal du være ute?

  2. Till 10 januari, så tillräckligt länge för att missa den svenska julen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s