Himalaya slår tillbaka: Efter självständigheten.

I fyra olika blogginlägg beskriver jag de bakomliggande orsakerna till katastrofen i Uttarakhand, vilka historiska händelser och politiska beslut som har lett fram till situationen som den ser ut idag. Efter det återvänder jag till Narainbagar och människorna längs Pindarfloden, deras liv efter monsunen och vägen framåt. Andra delen handlar om det utvecklingen efter självständigheten.

1947 blev Indien självständigt från Storbritannien, men den nya staten byggde hela sin infrastruktur på institutioner och lagar skapad av britterna. Det koloniala arvet genomsyrade hela den indiska staten, vilket också gällde hanteringen av skogen i Indien. The Imperial Forest Department, som varit ansvariga för utvecklingen och avverkningen av skogen i Indien under den koloniala perioden bytte helt enkelt namn till the Indian Forest Department. I praktiken förändrades inte mycket, och de förändringar som genomfördes förvärrade snarare den lokala sociala och ekologiska situationen. Efter självständigheten satsade Indien på industrialisering och modernisering efter västerländsk modell. Generella teoretiska utvecklingsmodeller genomfördes utan eftertanke eller anpassning till lokala sammanhang eller framtida konsekvenser. Indien skulle gå i Europas fotspår, och man skulle göra det snabbt. Likt britterna betraktade den självständiga staten landets naturtillgångarna som skog och vatten som resurser som kunde utnyttjas för att nå modernisering och utveckling. Återigen blev skogen betraktad som en ekonomisk resurs snarare än ett ekologiskt system. Utvecklingen ledde till att en liten minoritet blev väldigt rika och väldigt mäktiga. Den politisk, ekonomiska och byråkratiska makten gick hand i hand. En form av intern kolonialisering framträdde, där landets naturtillgångar utnyttjades på bekostnad av lokala ekologiska och sociala system. Skog och vatten förklarades vara statliga ekonomiska tillgångar som skulle användas för statens utveckling. De som drabbades av statens utvecklingspolicy var de redan fattiga och marginaliserade, de som redan drabbats hårt av britternas kolonisering. Människor som i hundratals år levt i och av skogen betraktades plötsligt som inkräktare på statlig mark, och som fiender mot statens utveckling.

För det indiska skogsdepartementet var skogen framförallt av kommersiellt intresse där den röda tråden i all skogshantering var skog som ekonomi. Därför förstärktes kommersialiseringen av skogen under den indiska staten. Viss skog betraktades som värdelös eftersom den var kommersiellt värdelös, och annan skogs betraktades som värdefull eftersom den var kommersiellt värdefull. Konsekvensen blev att kommersiell värdelös skog försvann på bekostnad av kommersiell värdefull skog. I Himalaya tog barrskogen över nya områden, och lokalbefolkningens möjligheter till en hållbar framtid minskade ytterligare. Den minskade lövskogen, värdelös enligt den indiska staten men oerhört värdefull för bergsbefolkningen, tappade i kvalitet. Eftersom lövskogen minskade blev belastningen på den kvarvarande skogen ännu tyngre.

IMG_0035

I generationer har folk som Van Gujjarerna levt i och av skogen på ett hållbart sätt, ändå betraktas de ofta av den indiska staten som inkräktare i landets skogar.

Förutom förändrad skog och försämrad kvalitet på skog avverkades också stora skogsområden. Den indiska staten satsade på industriell utveckling, och skogen behövdes dels för att utveckla industri, och dels behövdes landområden där industrier kunde byggas. Avverkning av skog för utveckling av industrier var en tydlig policy från den indiska staten, och avverkning och försäljning av skog stöttades genom enorma subventioner. Budskapet var klart, Indien ska utvecklas genom exploatering av dess naturresurser, och all kritik mot den policyn betraktades som ”anti-utveckling”, bakåtsträvande och konservativ. Naturtillgångarna ansågs tillhöra staten som antingen kunde utvinna dem själva, eller som oftast sälja rättigheterna till privata bolag. På det viset försvann vinsterna från exploateringen till storstäderna eller utomlands, och kvar blev bara förstörelsen. En viss parallell kan göras till protesterna mot gruvbolaget Beowulf som just nu genomförs i Kallak i norra Sverige. Där protesterar framförallt samer mot att deras renbetesområden kommer bli skadade om bolaget får gräva efter mineraler, samtidigt som vinsterna från förstörelsen inte stannar lokalt utan hamnar i fickan på internationella aktieägare. På grund av protesterna mot exploateringen i Uttarakhand blev  lokalbefolkningen att betraktades som ett hinder för utveckling och deras traditionella kunskap om skogen ansågs vara ovetenskaplig. Skog som ekonomisk tillväxt var vetenskap medan skog som ett ekologiskt system betraktades som bakåtsträvande tradition. Som en konsekvens av centraliseringen av skogshanteringen underminerades de lokala institutionerna vilket också minskade möjligheten för lokala system för skogsvård. År 2000 blev Uttarakhand en egen stat i Indien, och återigen hoppades många människor att den nya staten skulle leda till mer lokal kontroll över naturresurserna. Återigen skulle det visa sig att deras förhoppningar inte skulle infrias.

/Petter Gustafsson

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s