Katastrofen i Uttarakhand

Jag är i Dehra Dun, en stökig indisk stad vid foten av Himalaya. Jag är i Uttarakhand, en delstat i norra Indien med ungefär lika många invånare som Sverige. Uttarakhand gränsar i öster mot Nepal, och norr om delstaten ligger det av Kina ockuperade Tibet. För några månader sedan var Uttarakhand med mycket i nyheterna. Översvämningarna, naturkatastrofen som ledde till att omkring 10 000 människor förlorade livet, nämndes i alla de stora medierna i Sverige. Uttarkhand nämndes ofta, men det sas mycket lite. Rapporterade döda i rappa TT-telegram. Regnet, monsunen, antal döda, antal hus som försvunnit. Punkt. Naturkatastrofer i media drabbar människor mycket kort, det finns ju ingenting att reagera mot. Naturen slår till och människor dör, sen är det över, med bara offer men utan förövare. Problemet är bara att det inte är sant. Naturkatastrofer är också mänskliga katastrofer, som drabbar människor men som också ofta är skapade eller förvärrade av människor. Översvämmningarna i Uttarakhand handlar om regn, vind och förödelse: naturen ja, men också människan. För vad som inte ryms i de korta TT-telegramen som når svenska folket är att förövaren i Uttarakhand inte bara är naturen utan också ekonomin, kolonialismen, fattigdomen och girigheten. Människan. I Uttarakhand har floden Ganges sin källa, och många stora floder rinner genom delstaten. Vattnet kommer från avsmältning i Himalaya, och från de monsunregn som drabbar området varje år. En gång i tiden var stora delar av området täckt av tät lövskog. Skogen skyddade människorna och kontrollerade vattnet. Trädens rötter band jorden så att den inte sköljdes bort, och träden kontrollerade vattenflödet. Skogen jämnade ut flod och torka åt människorna. Ett ekologiskt system som människorna i Indien anpassat sig efter i århundraden. Utan monsunen överlever inte människan, men utan skogen överlever inte människan monsunen.

Under 1800-talet upptäckte britterna, som styrde Indien som kolonialmakt, de fantastiska skogarna i norra Indien. En fantastisk upptäckt för britterna, som dock inte uppskattade skogarna för dess ekologiska värde utan för dess ekonomiska värde. England och Europas industriella revolution, som du och jag fortfarande drar nytta av, betalades till stor del av människor i kolonierna, inte minst av människorna som var beroende av de indiska skogarna. Avverkningen av skogarna i Indien har sedan dess fortsatt, även efter att landet blev självständigt. Planen var att gå i Europas fotspår, att skapa sin egen industriella revolution, och återigen var det skogen som fick betala, återigen var det människorna som var beroende av skogen som drabbades. Idag är stora delar av den ursprungliga skogen avverkad. Urskogen har fått ge plats åt jordbruk, industrier och dammar. Eller så har skogen ersatts med annan skog, skog som bättre lämpar sig för industri än ekologi. Skog som är bra på att samla upp pengar, men sämre på att samla upp vatten. Därför är naturkatastrofen i Uttarakhand, som krävde drygt 10 000 liv, inte bara en naturkatastrof, det är även en mänsklig katastrof. Den är natur, men också ekonomi och politik.

Petter Gustafsson, Dehra Dun.

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s