Intryck

Det är nu mer en vecka sedan som jag och Sofia landade i ett mörkt och regnigt Bangalore. Efter den obligatoriska flygplatsprocessen fann vi oss i en taxi på väg in mot Indiens tredje största stad. Trots att det var mitt i natten syntes rörelse längst gatorna. Människor, hundar och packade fordon. Det byggs överallt i Bangalore. Längs de stora vägarna annonseras lägenheter ut, moderna och omgivna av grönska. Perfekta för barnfamiljer och dessutom stans bästa läge sägs det. Bilderna av en framtid som är en kontrast mot det som skymtar utanför taxin vi färdas i. Där kämpar bilarna mot bussarna, autorickshaws mot motorcyklar om att hitta bästa position för att ta sig fram. Trängseln skymmer sikten, några grönområden ser jag inte ännu. Kanske finns de där, men jag är upptagen av att undra var vi är på väg, om det inte är samma väg vi åkte på nyss, var någonstans den leder. En ko ligger vilande vid sidan av vägen och påminner mig om att jag faktiskt är i Indien.

Jag och Sofia förflyttade oss snart till Svalornas Indienkontor. Där möttes vi av Anitha och Kariappa, som tog väl hand om oss. De berättade om Svalornas arbete i Indien, gav oss bokstavligen fingervisningar om hur man äter här och tog med oss ut för att inhandla färgglada och mönstrade kläder. Under dagarna i Bangalore fick vi också tillfälle att träffa personer med lång och intressant erfarenhet av arbete för daliters rättigheter. Över palmbladstallrikar på en av stadens fullsatta restauranger berättades om hinduismen, korruptionen och hierarkin som skapat och upprätthåller det kastsystem som påverkar människors liv från det att de föds tills det tar slut.

fotor_(2)

I torsdags var det dags att lämna Bangalore. Efter en natts sömn, med ljudet av järnväg och strömmande luft som resesällskap, ankom vi i fredags till Madurai. Vår handledare Thilagam mötte oss på stationen och vi satte oss i ännu en taxi. Vi möttes också av värmen, svett mot skinnsäten är ingen trevlig kombination. Efter en stund svängde vi in på en väg, på ena sidan bor många av Madurais rika invånare, på andra sidan bor många av de fattigaste, berättade Thilagam. Inte långt därifrån bor vi. Lugna gatan, kallar jag den. Ett av mina första intryck av Indien var det konstanta tutandet. Det kan betyda mycket, nu tänker jag svänga runt hörnet här, flytta på dig, kör snabbare, eller bara vara en hälsning till en kompis man passerar. På lugna gatan tutas det inte lika mycket. Då och då hörs någon sjungande signal om att det är en bil som backar, men tutandet är mindre. Namnet är lite missvisande, för visst låter det mycket som på alla andra gator i Indien, särskilt på morgonen när både människor och hundar vaknar för dagens bestyr. I kvarteret har vi lärt känna the Madurai-master, han som kan allt om staden och språket som talas här, Tamil. Vannakam och Nandri är användbara ord, hej och tack, som hittills är den enda verbala kommunikation vi kan ha med den äldre dam vars lägenhet vi bor i. Madurai-master är nio år men har kunskap som om han vore gammal som stadens tempel. Idag berättade han att det hela tiden kommer upp nya städer i Tamil Nadu, de blir fler och fler sa han. Madurai går under många namn har han också berättat, the big village, är ett av dem. Man behöver inte åka många kilometer i någon riktning förens landsbygd och byar tar vid. Jag har definitivt mycket kvar att lära av honom, om staden, Tamil Nadu och Indien, tänker jag.

Efter första natten här vaknade jag upp men omkring 50 insektsbett av oidentifierad typ på vänster arm. För att lösa problemet har ett större myggnät och myggmedel inhandlats. Plötsligt håller de sig på lite tryggare avstånd. Men ett fortsatt surr talar om att de finns kvar. Ett världsligt problem. Men kastsystemet, den orättvisa och diskriminering som följer med det, hur arbetar man emot det? You can not blame the hand for what the mind is doing, sa mannen över palmbladet fyllt med ris och curry (jag har inte lärt mig namnen på maträtterna ännu). När ett system finns i såväl människors medvetanden som handlingar och tycks så svårt att bli av med, vad kan man göra då för att förändra? Imorgon är det dags att åka till Evidence för först gången, en organisation som jobbar med dessa frågor. Det ska bli roligt att äntligen komma dit och sätta sig in i arbetet. Det var vad jag hade tänkt säga med detta inlägg, som blev något längre än vad tanken var. Imorgon kanske jag får ångra den sena kvällen på balkongen, då myggorna trots allt verkar vilja göra mig sällskap. Ett stjärnfall syntes för en stund sedan på natthimlen och gatubelysningen gav precis upp med ett trött sprak. Nu får gatan klara sig själv. Madurai verkar säga till mig att det är dags att sova, jag tror jag tänker lyssna, så blir jag kanske vis en dag som han här i kvarteret.    

Lämna en kommentar

Under Uncategorized, Veronica Ahlenbäck

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s