En kvinnas jakt på historien

I två veckor har jag funnit mig på en plats, långt från fungerande internetuppkoppling, där historien starkare än jag någonsin upplevt är närvarande. Den är dessutom omöjlig att undgå eftersom den är inskriven i naturen. Och mitt i Himalaya är det svårt att glömma sin närvaro i naturen.

”Historien har varit orättvis mot oss”, berättar en gammal kvinna i blå stickad kofta och sex meter turkost sarityg knutet runt höften. ”Den gör det nästan omöjligt att leva här i bergen.”

Det lilla bergssamhället Narainbagar kröker sig längs Pinderfloden som med ett öronbedövande dån forsar från en glaciär högre upp i Himalaya för att fylla på Ganges längre ned. Floddalens väggar är grönklädda och strax före soluppgången några minuter efter sju stiger ångorna från floden och trädkronorna som en mäktig skogsbrand.

Floden brusar. Men det är först när man tittar närmre på skogen som historien börjar tala.

Soluppgång över Narainbagar

Berget är täckt av tallar som sträcker sig över enstaka himalayiska ekar. Skogen bryts för ett ögonblick av åkerterasser där människor förvandlat berget till trappor så att matjorden inte rinner ned i Pinder.

Det brittiska ostindiska handelskompaniet började plantera tall som står rak och hög i Himalaya i början av 1800-talet för att skeppa timmer och tjäna pengar. När Indien blev självständigt fortsatte staten i ännu större skala.

Tallen har nästan helt slagit ut andra trädarter och Skogsdepartementet som äger merparten av delstaten Uttarakhands mark klassificerar bergsplantagerna som Reserved Forest: skyddad skog som lokalbefolkningen måste söka tillstånd för att få använda (och som de sällan får).

I öppningar i de långsträckta skogarna ligger sagolika små byar. Kvinnan i kofta bor i Nalgaon, en by som ligger en halvtimmes jeeptur längs en väg som meandrar utmed bergsidorna. I vägrenen står minnesstenar över bussar och bilar som i för hög fart mött avgrunden långt nedanför.

Mellan Narainbagar och Nalgaon har en bro byggts med stupande hål på båda sidor. Här brast ett moln i september som var laddat med monsunens ofattbara kraft och fyra människor dog när ett klippblock ur bergssidan föll rakt genom vägen.

Från den slingrande vägen går en stig upp till Nalgaon där husen är byggda i sten och lera; dörrarna är av trä och taken lagda i skiffer. Runt husen vilar kor och bufflar som är bundna i rep som i sin tur bundits av Nalgaonborna från bhimalträdets gyllene bark.

Hus i sten och lera i Nalgaon

Det luktar gott i Nalgaon. Ladugård, halm och solsken. Längs stigen hälsar vi namaste på vandrande buskar: de är kvinnor som samlar gräs i skogen till djuren att äta och som bär hem det i stora balar på ryggen eller i korgar knutna av bambu.

Livet i Himalaya framstår helt otänkbart utan skogens material. Människor och skog formar varandra. Nalgaon är byggd av skogen och skogens ekosystem formas i takt med att byn byggs och lever.

Det är därför historiens orättvisa gör det så omöjligt. Varje människa är en inkräktare som tar från Skogsdepartementets skog och lever under skogvaktarens nåd.

Och tallarna är värdelösa. De ger varken foder eller inkomst eftersom de inte får huggas. Ekens breda blad vore däremot utmärkt foder.

Idag bor nästan bara kvinnor, barn och äldre i byarna eftersom männen tvingats till Delhi, Rishikesh eller arméposteringar för att tjäna pengar.

Uttaranchal Youth and Rural Development Centre, UYRDC, är en av Svalornas nyaste sammarbetspartners och de vill skapa förutsättningar för människorna i distriktet att överleva utan att behöva migrera. De jobbar i Narainbagar sedan slutet av 80-talet och det är därför jag är här.

I Nalgaon möts vår lilla delegation från UYRDC av tretton kvinnor och tre män som representerar byns trettiofem familjer. De ska rita en karta över skogen tillsammans som de sedan använder i ansökningsprocessen för skogsrättigheter.

Bymöte i Nalgaon

Precis som för Van Gujjarerna har Forest Rights Act öppnat en möjlighet för människorna i Pinderdalen att återfå makt över skogen och få upprättelse för den orättvisa historien.

Men till skillnad från de nomadiska Van Gujjarerna har byborna sedan 1930-talet redan full kontroll över mindre bitar skog. När britterna importerade idén om den privata egendomen och gav sig själva äganderätt till skogen protesterade befolkningen i Uttarakhand våldsamt genom att anlägga stora skogsbränder. Om skogen inte var deras var den bannemig inte någons.

Efter decennier av skogsbränder i brittiska tallplantager tvingades kolonialisterna dra sig tillbaka och instiftade en form av skogsråd, Van Panchayats, där bygrupper tillsammans fick rätt att förvalta skogsområden (som visserligen bara handlar om ett fåtal procent av Uttarakhands totala yta).

I de här områdena finns inte en tall i sikte utan bara tät, grön ekskog.

Men Van Panchayatskogen räcker långt ifrån till och bybornas liv är lika avhängigt på Skogsdepartementets skog som de delar de själva kontrollerar.

I kartan de ritar med tuschpennor på ett stort rosa papper och under häftig diskussion markerar de därför skogsområden oavsätt gränser mellan Skogsdepartement- eller Panchayatskog. Gränser på en karta är alltid skapade och uttrycker alltid någons egenintresse.

När kartan är klar tar den gamla kvinnan upp kartbladet och granskar det noggrant. Hon nickar igenkännande och nöjt. Det här är hennes plats. Och kanske är Forest Rights Act hennes chans att få grepp om den orättvisa historiens penna.

Lämna en kommentar

Under Gustav Cederlöf

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s