Morgonen då vattnet tog våra hem – en berättelse om ett av Indiens alla damprojekt

Jeepen svänger av vägen och in på en grusväg. Vi kommer in i en liten by, Indur, där barn leker med små hundvalpar och kvinnorna sitter på huk vid dikeskanten och spottar paan. Efter att min kollega från DDDS Anishamma utbytt några ord med några av byinvånarna så rullar vår jeep vidare. Längre fram längs med vägen ser vi för första gången Manjira, den stora floden som förser Hyderabad och andra närliggande städer med dricksvatten. Vi rullar vidare och passerar på höger sida några fält där män och kvinnor skördar vad monsunsäsongen har att utdela. Fångsten har de samlat ihop i en hög som sakta växer i takt med deras framfart över åkermarken. Vi kommer upp på ett krön och in i en skogsdunge. Jeepen skumpar fram genom grönskan och stannar på andra sidan krönet. Här har skogen återigen öppnat upp sig som för att visa oss anledningen till att den för snart tjugo år sedan kom till, nämligen den jättelika reservoaren och dammen Singur. Längre bort, ner frör krönet där landskapet planar ut breder den stor vattenreservoar ut sig. Singurs vatten inlede sin framfart över landskapet en tidig morgon runt tretiden 1993. Med sig tog Singurs vatten allt från höns och boskap liksom alla ägodelar som byinvånarna inte hann rädda i sin flykt undan vattenmassorna. Även om de hade blivit varnade av regeringen att reservoaren för den nybyggda dammen skulle komma att dränka deras by hade de i protest inte flyttat på sig för att visa att de inte accepterade vad bygget gjorde med deras liv och levebröd. 2500 acres bördig jord är inget man bara ger upp. Det är både ens levebröd liksom det är ens livsstil. Och vart skulle de ta vägen? Land var redan då en bristvara i regionen, det fanns inget obrukat land dit de bara kunde ha flyttat och startat upp ett nytt liv. Och ingen av de närliggande byarna var beredda att ta sig an dem. Så vattnet kom, med förödande konsekvenser.

Vi kliver ut jeepen in i grönskan och möts av Sunadamma som är ledare för byns Sangham, sk Karya kartha, Sivamma som också är medlem av byns Sangham, liksom två män – Mallanna och Sayanna. De tar oss med på en liten stig in i skogen. Vi vandrar uppför en liten bergsknalle och viker snart av stigen in bland träden. Tillsammans med Sunadamma, Sivamma, Mallanna och Sayanna slår vi oss ner under träden. Lite längre bort står några kor och betar. De börjar berätta för oss om Singur, skogen och allt där emellan.

Efter att dammen tagit deras hem och land 1993 blev de 3000 invånarna inkvarterade i en skola där de fick stanna under de första sex månaderna. Av regeringen blev de tilldelade ett hus och en acre land var samt lite pengar. Dock, tillägger de, de högkastiga i byn blev bättre kompenserade av regeringen. Det berättar dock att kompensationen inte räckte långt utan de blev tvungna att ta sig an jobb på andra personers marker. Som dagavlönade arbetare fick de 5 rupies per dag (knappa kronan).

Så småningom blev de av regeringen tilldelade en bergsknall på etthundra acres som, under regeringens ägo, fick brukas av invånarnas nu nystartade Sangham. De omkring sextio sanghammedlemmarna jobbade hårt med marken under tre månader men fann det hopplöst. Inget annat än sten och åter sten. Människor i deras omgivning började håna dem för att de gjorde ett lönlöst arbete. Anishamma, som hade varit i kontakt med gruppen under hela tiden, gick för gruppens räkning till DDS ledare Satheesh. Man beslutade att hjälpa det nystartade sanghamet med en mindre kompensation för varje hål man grävde i den steniga marken liksom för varje varje planta man planterade. Fem hål på en dag á 2 rupies per hål gav en lön på 10 rupies om dagen (drygt en krona). Efter några månader hade man planterat 32 olika arter av träd.

Jag ser mig om i skogen. Att detta tidigare bara varit sten och berg är svårt att tänka sig. Det är nu så lummigt och fullt av liv. Artrikedomen är slående. Sunadamma, Sivamma, Mallanna och Sayanna berättar att idag finns 92 olika arter i skogen, totalt omkring 200.000 träd liksom ett rikt djurliv. Skogen förser Sanghamets medlemar med gott om mat. Här kan de skörda allt från frukt till medicin till foder för sina djur. De berättar även att Sanghamet betalar enperson för att stå vakt för skogen. Det är tydligt att byn känner en otrolig stolthet över skogen. Stolthet över att med få medel ha lyckats omvandla vad som först tycktes vara en envis bergsknall till en nu bördig skog med så mycket rikedom vad gäller frukt, medicinalväxter och foder. Och med all rätt säger jag – hatten av till Indurs Sangham!

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lämna en kommentar

Under Sofia Persson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s