Aporna hänger i mangoträdet och vänner kan vi vara utan att kunna prata

Imorse vaknade jag av att det dundrade på mitt tak. Fortfarande sömndrucken hade jag svårt att placera vart jag var och än mindre vad det var som lät. Sen hörde jag någon som ropade schas! Efter lite kringelikrokar i mina tankar för att hitta tillbaka till verkligheten så förstod jag snart att det var aporna som var tillbaka. Aporna har nämligen en daglig rutt över hustaket där de stannar till i mangoträdet i trädgården samt vid brunnen för att dricka lite vatten.

Efter lite frukost bestående av Poori (friterat bröd) och en utsökt grönsaksröra lämnar jag huset under mangoträdet och vandrar mot kontoret. På min väg möter jag diverse överfulla rickshaws, män som för sina boskap på bete och barn som hojtar ”Namaste” (hej) och ”America” efter mig.  Vädret är svalare nu och promenaden blir en skön stund i frisk luft.

På kontoret i Pastapur är det en fridfull stämning. Även om det är mycket att stå i så erbjuder miljön ett lugn som var svårt att finna i det hektiska Hyderbad. Att lyssna till fåglarnas kvitter och hönornas kuttrande medan jag sitter i skuggan under ett träd och knappar på min dator innebär för mig så mycket mer harmoni än att sitta under lysrörsbelysningen på kontoret i metropolen Hyderbad och lyssna på dånet från byggmaskinerna som brottas med betongen i husbygget bredvid. Ja, för det fina med DDS kontor i Pastapure är att det är som ett mindre campus med flera olika byggnader. Mellan byggnaderna är det stora träd och små blommande buskar som erbjuder härliga skuggiga platser att sitta o jobba under.

På gården framför huvudbyggnaden är det sällan stilla utan snarare ofta liv och rörelse. Det är många som kommer och går och jag har fortfarande inte riktigt förstått allas roll i organisationen. Men några har jag lärt känna och som jag dagligen pratar lite med om det går (= om de kan engelska) annars Namstar vi lite och kanske sitter och håller varandra i handen en stund – vilket också är ganska mysigt. På gårdsplanen framför huvudbyggnaden så brukar några barn springa omkring och busa. Ibland kommer de fram och ska busa men oftast hittar de på rackartyg själva. Häromdagen hade de ett cricketracket och en boll som de svingade och slog med när vi var på hemgång. Inom kort hade jag, tre indiska studenter hos DDS och Suresh (anställd hos DDS) hakat på dem och vi fem tillsammans med gänget med små pojkar tjoade och tjimade medan bollen flög i full fart över gårdsplanen.

Väl hemma i huset under mangoträdet bjuder min huskompis och fantastiska kockerskan Shakunthla på en usökt middag med fantastisk indisk mat. Hon spåkar lite med mig på alla de fyra språk hon pratar. Tyvärr är det inget som stämmeröveräns med de språk jag pratar så konversationen bli ganska begränsad till några få ord och desto mer tecken, förvirrade ansikten och skratt. Framåt sju går hon och sover och sisådär två timmar senare stämmer jag in för att ladda inför en ny dag.

Detta bildspel kräver JavaScript.