Att kämpa för sin skog — i lagens namn. Eller i ordförande Maos.

Det börjar bli kallt tycker hon. Jag som har en termometer vet att det är fjorton grader om natten och att det om någon månad kommer gå ned mot fyra. När solen går ned smyger älvorna fram mellan träden och mattan som ligger under och täcket som ligger över blir råa och fuktiga. Men elden i lergolvet värmer utifrån och teet kokt på buffelmjölk värmer inifrån. Och så släpper jordväggen ifrån sig solens strålar som den sugit åt sig under dagen.

Hon bor i en skog som inte är hennes men som hon känner bättre än någon. För att få bo där, som hon vill, måste hon muta Skogsdepartementets skogvaktare med den mjölk hon annars säljer.

Men att korruptionen är livsviktig är egentligen inte så konstigt för så har det alltid varit, åtminstone så länge någon i släkten kan minnas. Konstigare däremot är hur livet för kvinnorna håller på att förändras.

Nu och då kommer män från Saudiarabien till deras khol och berättar att de missförstått det här med att vara muslimer. Att kvinnor ska hålla sig mer hemma och måste täcka ansiktet. – Något så fruktansvärt opraktiskt när man ska plocka löv uppe i ett träd. Det har de aldrig gjort.

Dessutom har familjen mer pengar nu. Nu får de nästan 36 rupee för en liter mjölk genom att sälja till SOPHIA:s mjölkprogram. För tjugo år sedan fick de bara sex. Men eftersom det är männen som sköter mjölkaffärerna får kvinnorna mindre att säga till om när det gäller inkomsterna. Så var det inte förr.

Hennes liv är i förändring. Men fastän det är svårt och blir svårare att vara kvinna i Van Gujjarernas och Indiens skogar kämpar hon. För där det finns makt finns det motstånd.

۱

Längs Indiens östkust löper ett bälte av skog, liksom längs Himalayas brant där Van Gujjarerna bor. Skogen delas av statsmaktens geografiska gränser i delstaterna Chhattisgarh, Jharkhand, Orissa och Västbengalen och i skogen bor flera av Indiens så kallade ursprungsfolk. Och de rör på sig.

De säger att det är de fattigas och förtrycktas kamp mot makten och kapitalet. De är utblottade kvinnor med kalasjnikov och målet är en maoistisk revolution. Mot dem har den indiska staten vänt sina vapen genom sin paramilitära Central Reserve Police.

Båda sidor blöder. De halshugger och skändar kroppar, de tränar barnsoldater, och skenavrättar. Kanske därför att politisk makt växer ur en gevärsmynning, om vi ska tro Mao Tse-Tung. Kanske därför att våldsam politisk kamp växer ur desperation.

Maoisternas anhängare, som författaren Arundhati Roy som vandrat med gerillan under tre veckormenar att ”om du är en adivasi”, alltså en ursprungsfolksinvånare, ”som bor i en skogsby och 800 Central Reserve Police kommer och omringar din by och börjar bränna den, vad ska du göra? Ska du hungerstrejka? Kan de hungriga hungerstrejka?”

Samtidigt säger maoisternas kritiker, utan att för den delen nödvändigtvis stödja statens våld, att väldigt få av maoisternas ledare faktiskt är ursprungsfolksinvånare. De fattiga ursprungsfolken har i stället tragiskt hamnat mellan staten och elitskiktet bland maoistrebellerna i deras blodiga uppgörelse. Därför måste en annan väg vara möjlig.

۱

Van Gujjarerna har valt en väg som öppnades 2006. Medan Saddam Hussein avrättas i Baghdad och Nintendo Wii släpps i Europa stiftas lagen Forest Rights Act i New Delhi och den blir fort Van Gujjarernas vapen i kampen om skogen.

Forest Rights Act kommer till under himlastormande debatt efter kraftiga påtryckningar från Indiens ursprungsfolk och skogsinvånare. På många sätt visar den att det finns hopp för Indiens demokrati.

Lagen säger att den som tillhör ett ursprungsfolk—det är en lista som staten upprättat—eller den som med dokument kan bevisa att hen bott i skogen i sjuttiofem år kan få rätt till upp till fyra hektar mark. Lagen ger rätt att hugga bambu och plocka löv, honung och vax, eller låta djur beta. Men bara om det är ens enda inkomstkälla och den är direkt nödvändig för ens överlevnad.

En rättighetsansökan görs dessutom i båda makars namn. Alla beslut som tas om marken måste därför godkännas av både herr och fru skogsinvånare. Forest Rights Act, en lag som skogen, har därför potential att stärka kvinnors möjligheter i en tid när Van Gujjarkvinnor, och andra, socialt trycks allt mer tillbaka av marknadskrafter och islamisering som spelar i polyfoni med normer om det manliga och det kvinnliga som förminskar halva mänsklighetens förmåga och möjlighet.

Och det handlar så klart också om den hinduisering eller den sekulärkristenisering som nationalkonservativa förespråkar i både Indien och Sverige.

Forest Rights Act ger till och med skogsinvånare rätt till mark som ligger inom nationalparker och naturskyddsområden. Inte så konstigt därför att Skogsdepartementet och lokala skogvaktare gör allt de kan för att stoppa och förhindra implementeringen av lagen. Den som har rätt till sin mark kan aldrig tvångsförflyttas, inte ens för att bygga en nationalpark, och den som har rätt till sin skog behöver inte betala mutor till skogvaktarna för att låta sina bufflar beta mellan träden.

Det är visserligen naivt att tro att lagen kan slå undan benen för all korruption, men den kan minska Van Gujjarernas dagliga beroende på den.

Maoisterna säger att Forest Rights Act bara är hyckleri, senast i uttalanden augusti. Det är en lag som återger viss makt över skogen till skogsinvånarna, säger de. Makt som togs ifrån dem av britterna, slutligen manifesterat i 1927 års väldiga Indian Forest Act som lägger all skog under Skogsdepartementets kontroll, och som den ”demokratiska” indiska staten fortfarande förvägrar skogsinvånarna. I stället ska alla lagar som reglerar skogen tas bort och makten fullkomligt återges till de som bor där.

Från sitt håll ropar samtidigt miljöaktivister och oroliga biologer och ekologer. Att låta skogsinvånare få bo i naturskyddsområden raserar allt arbete som lagts ned på att skydda tigrar och noshörningar och att återskapa den förlorade biologiska mångfalden. Detta trots att Forest Rights Act i en av sina starkaste paragrafer kräver att den som har rätt till skogen måste bidra till att skydda den och den biologiska mångfalden. Van Gujjarerna säger att skogen är deras hem, att de måste ta hand om den, för utan den skulle de inte finnas.

Intressena som kolliderar i skogen är både enorma och enormt viktiga. De handlar om liv och död: både människors, tigrars, ideologiers, korrupta maktintressens, skogsindustriers, cyanobakteriers och mangoträds liv och död.

Olika intressegrupper gör allt för att skogen ska bli den plats som de kämpar för. Själva definitionsrätten av skogen står på spel; vad skogen är och vems den är. Som genom en explosion av motsägelser blir det tydligt att skogen och vår relation till naturen är djupt politisk.

Därför är det stora och livsviktiga frågor som ryms på den plats där en eld sprakar i ett lergolv och där en buffel blir mjölkad av en kvinna som känner hur värmen från buffelns mjuka svartluddiga mage fyller henne när det börjar bli kallt om kvällen. Där älvor dansar mellan träden och där människor somnar, vaknar och kämpar.

Det är frågor vi är likgiltiga inför på egen risk. Och på andras.

2 kommentarer

Under Gustav Cederlöf

2 svar till “Att kämpa för sin skog — i lagens namn. Eller i ordförande Maos.

  1. Ping: Korruption som överlevnadsstrategi: en guide för nybörjare | indienbloggen.org

  2. Ping: Att möta människor som överlever | indienbloggen.org

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s