Om att dricka te ur blommiga koppar på Jamunas flodbank

När vi försiktigt släntrar ned till flodbanken från bron över den väldiga floden Jamuna kommer ett stort svart och vackert skägg emot oss. ”Salaam aleikum”, säger han med ett stort leende och en utsträkt hand. Mannen, den första livs levande Van Gujjar jag träffar, skakar entusiastiskt Moneeshs hand samtidigt som en rödgrön filt breds ut för oss på marken. Under skuggan av ett träd har familjen slagit läger vid Kalsi. Här, längs flodbanken vid bron, sammanstrålar Van Gujjarerna varje år på väg från sommarbetena till vinterlägren. Här inhandlar de förnödenheter och delar sedan på sig igen under de sista tre dagarnas vandring in i Shivalikskogen.

På lite halm i skuggan vilar en buffelkalv som inte kan vara många dagar gammal. Två barn far runt. De gamla talar med en försäljare som säljer tallrikar i aluminium från en cykel. Det är tjugo dagar sedan familjen börjat vandra från ängarna uppe i bergen. Mannen med det svarta skägget talar intensivt, upphetsat. Det känns som en speciell dag.

Vår resa börjar tidigt på morgonen vid Ballupur Chowk—en rondell i Dehraduns utkant som får alla rondeller i det svenska rondellmeckat Borlänge sammantagna att se ut som ett tvåmannatält brevid Taj Mahal. SOPHIA:s fältarbetare Moneesh, som bara pratar hindi, Oscar och jag kliver ombord på bussen mot Kalsi.

Kalsibussen är en buss som bara bussar är i Indien. Förmiddagssolen stålar in genom fönsterrutorna bland vackra saris och män som harklar sig högljutt och växthuseffekten visar sig fungera även denna dag och förvandlar den käppfulla bussen till en ångande bastu på fyra hjul.

Takhöjden är uppskattningsvis 185 centimeter och jag är 190 och har ståplats. Efter en dubbelvikt timme och ett antal dunsar upp i taket erbjuds jag medlidelsefullt en sittplats på bussens stora växellåda. Restimme två blir en darrig massage för frukostmagen.

Tillsist är vi framme i Kalsi och här tar färden nödvändigtvis slut. I marknadsgatans ände ligger en bom: STOP – Warning. Ett par militärer som dricker te håller vakt. Längre än till bommen får inga utlänningar komma. Här börjar militariserat område på gränsen till Kina. I stället får vi gå åt motsatt håll där Jamuna, fortfarande klar och iskall, drar ned från bergen på väg mot Delhi och österut mot Bengaliska viken.

Nere på flodbanken på den rödgröna filten talar mannen i skägg fortfarande engagerat med Moneesh. Oscar och jag bjuds på sockersött te kokt över en öppen eld. Språkförbistringen gör det svårt att förstå så min uppmärksamhet riktas i stället mot den nyfiknaste i sällskapet: en plirande liten tjej, kanske fyra år, som fnittrar hejdlöst när hon tittar på oss. Hon har en vacker lila sjal lindad runt sig och sin mörkt grönlilablommiga klänning. Efter ett tag tar jag mod till mig och mobiliserar femtio procent av mitt hindi-ordförråd: ”Mera naam Gustav hai, aap kaa naam kya hai?” Jag heter Gustav, vad heter du?

Svaret blir två stora ögon. Sedan ett svagt: ”Diah”. Sedan ett fullkomligt anfall av fnitter medan den lilla människan försvinner in under sin mammas sjal där hon fortsätter att fnittrande plira på oss genom det röda löst vävda tyget.

Så tar Moneesh fram sin väska, öppnar, letar runt, hittar det han söker och ber familjen samlas runt mannen i skägg. Moneesh tar fram en liten vit bunt med kort. Ett efter ett delar han ut dem och Gujjarerna pekar och tittar och pratar högt och jämför bilderna på korten med varandra. Det är ID-kort Moneesh haft med sig som för första gången någonsin ger de sju vuxna i familjen rätt att rösta i delstatsvalet i Uttar Pradesh.

Van Gujjarerna har levt i Indien i många hundra år före självständigheten 1947 men det är först den här dagen familjen får plats i den indiska demokratin. I flera år har Gujjarerna kämpat tillsammans med SOPHIA, också med stöd från Svalorna, för att få ID-kort. Men eftersom de vandrar mellan olika platser och delstater under året har staten vägrat folkbokföra dem. Alltså kan de inte få rösträtt.

Gujjarernas värld, två fasta punkter i Himalayas landskap som binds samman av välkända vandringsleder, konfronteras av statens byråkratiskt bevakade gränser. Det är en politisk geografi där Van Gujjarerna förlorat och förblivit rättighetslösa. Och eftersom Gujjarerna dessutom är muslimer finns ingen välvilja från delstatsregeringarna. Idag däremot kan ingen ta ifrån dem deras röst.

Diah har sprungit i väg och lekt med sin lillebror. Buffelkalven sover tungt och under bron på Jamunas flodbädd vilar familjens flock med bufflar. Det blir dags för Moneesh, Oscar och mig att vända hem till Dehradun. Vi följs en bit av mannen med det stora svarta och vackra skägget. Vi tar farväl, ”Salaam aleikum”. Men en gång till måste han få skaka Moneeshs hand. För det är en speciell dag.

Detta bildspel kräver JavaScript.

8 kommentarer

Under Gustav Cederlöf

8 svar till “Om att dricka te ur blommiga koppar på Jamunas flodbank

  1. Ping: Van Gujjarer – med rätt att rösta | Svalorna

  2. Leif Cederlöf

    Levande beskrivning. Öskar jag fick vara med där!

    lec

  3. Inger Haulin

    Njöt av varenda mening. Fantastiskt välskrivet! Hoppas du får en fortsatt fin vistelse långt där borta.

  4. Elin

    Fint! Tänk vad många verkligheter det finns.

  5. Marjo

    Fina ögonblicksbilder som du förmedlar – en njutning att läsa! Roligt att få ta del av er vardag på det här sättet.
    Marjo/Ordförande, Svalorna IB

  6. Ping: Hemma hos Van Gujjarerna : exklusivt reportage från Shivalikbergen | indienbloggen.org

  7. Ping: Långt ned i biståndshålet och vad man hittar där | indienbloggen.org

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s